Kan berätta en episod från mina barnaår som jag inte glömmer och det har berättats för mig flera gånger om så har det etsats sig fast i mitt inre. Det utspelades en kylig vinterdag när jag var 5 år. Det jag skall berätta om var när jag skulle lära mig hoppa i dom stora barnens hoppbacke. Med min ringa ålder så vågade jag mig inte på sådana strapatser utan höll mig vid sidan om på mina skidor. Vi barn var väldigt duktiga på att åka skidor efter som det vintertid var mycket snö som låg länge ut på våren, ja ända till i början av juni många gånger. Vi mindre barnen hade en pytte hoppbacke som vi tränade i, men steget till den stora backen var lång. En påhittig äldre grabb tyckte han skulle lära mig den ädla konsten att våga. Dagen därpå så kom han med en stor ryggsäck hängande på sin rygg, i den skulle jag sitta så jag skulle få prova på ett långt hopp och att det inte var farligt. Som sagt så gjort, krängde mig ner i säcken och iväg bar det utför och vi närmade oss själva hoppet, kommer ihåg min rädsla, men det var en duktig kille så jag litade på honom och att han skulle ta mig ner. Ner kom vi med ett krumbuktigt och högst vingligt nerslag. Det var roligt och jag tyckte det var rätt så kul. Ville göra om spektaklet och då var det en annan grabbs tur att ha mig på ryggen i en säck, denna gången gick det inte så lyckligt så vid nerslaget så stöp han om kull bröt sin skida och armen, det blev ett fasligt elände och transport till Elverum sjukhus där han fick ett gips på sin arm och jag fick otroliga skuldkänslor eftersom jag var orsaken till olyckan. Kommer ihåg att han fick ett lite skrin som jag fick av min moster som plåster på såret. Vet att han hade det i sina ägor under flera år det stod på ett skåp i finrummet för det var vackert utsmyckat med snäckor och pärlor, ja riktigt fint. Var själv väldigt glad över det skrinet, men gav bort det för att jag hade orsakat hans lidande och det bästa var gott nog. Hoppade i stora backen gjorde jag aldrig, ville inte bryta ben eller armar för något så löjligt och dumt. Gillar inte backhoppning på TVn i dag heller, när någon hoppare faller så går det kyliga vindar ner efter ryggraden, och så tänker jag "nu bröt han armen och skidan".
Medresenärskan
8 augusti 2008 12:35
Go midda goa Ruth.
Att du var norska hade jag ingen aning om förrän du skrev en gång (längtar hem) efter ditt namn. Ditt barndomsland är så fantastiskt vackert och folket och deras vänlighet något som vi svenskar har svårt att mäta oss med (med några undantag föståss).
Jag tycker om att läsa dina nostalgiska berättelser så fortsätt du också. Det var synd om killen som bröt armen men det var ju egentligen den första killen som kom på knepet att få ut dig i backen och du fick mersmak. Det var snällt av dig att ge honom det fina skrinet. Men din vänlighet vet vi alla om som läser din blogg så jag blev inte överraskad.
Nu skall jag försöka få det färdidgstädat här så mogondagens blogg blir färdig innan kvällen. Ha det gott!!
http://medresenarskan.bloggagratis.se
Marianne
8 augusti 2008 14:57
Trots att det inte var ditt fel att han skadade sig utan olyckliga omständigheter, så förstår jag att det kändes hemskt. Vi normala människor far illa av att vara orsak till andras olycka även om det är indirekt, direkt eller helt enkelt enbart en olycka.
Och du gjorde det bästa av situationen, gav bort något som du själv uppskattade, en vacker gest.
Jag tycker ditt inlägg säger mycket om att ett gott samvete är den bästa huvudkudden.
http://ekoxenskennel.bloggagratis.se
Lena
8 augusti 2008 15:02
Kan sig dig framför mig, den lilla historian om vad som hände när du var 5 år stämmer nog ganska bra med hur jag ser dig, modig och lite småkaxig med ett mycket gott hjärta, önskar dig en härlig helg! Kram
http://lenabirgitta.bloggagratis.se
corina
8 augusti 2008 15:33
Håller med Lena som skriver här ovanför :)Tar orden ur min mun*S* Själv har jag idag beställt en bok om digital fotografering,här ska det läras ordentligt nu:) Har också hittat mitt nästa objektiv....men jag får nog skaffa en sponsor innan jag kan införskaffa det*S* Önskar dig en härlig fredag kväll,kramis !
http://wanilla.bloggagratis.se
skogsfrun på dal
8 augusti 2008 18:39
Du store tid så modigt av dig att krypa ner i ryggsäcken och följa med i hoppet, ja då hade du förståss inget val;) Att ni norrmän är galna visste man ju redan;)) Konstigt att det gick bra första gången.
Drar paralellen till hästar som får hoppa med sina ryggsäckar* till ryttare.
Trevlig läsning:)
http://www.barasaras.bloggagratis.se
Gerty
8 augusti 2008 19:07
Vilken tur att det gick som det gick men du var ju väldigt snäll som gav han den fina asken, men att du är snäll det vet jag ju
http://Prilyckans
Ann-charlott
8 augusti 2008 19:39
Hejsan Ruth. Tänk vad barndomen kan sätta sina spår i en. Förstår mycket väl att du inte gilla att kolla på tv när dom hoppar. Det är ju knappt man vill se fast man inte har upplevt sådant hemskt. Tur att det gick bra för i dig i säcken, så du inte bröt armar och ben. Ha nu en fin helg min vän. Kram Ac
http://oakenwood.bloggagratis.se
Cina
8 augusti 2008 21:10
Ursäkta men jag drog lite på smilbanden när jag läste din historia. Detta påminner mig om när jag skulle lära mig att åka slalom i vuxen ålder, kanske skall ta o skriva om det för då får du dig ett gott skratt
Kramen
http://heavenladyn.bloggagratis.se