Mitt första möte med kräftor ägde rum i Rämmen i Värmland, tror det var första gången jag besökte min blivande man's föräldrar, min svärmor var konsums föreståndare där också innan affären lades ner och dom flyttade till Forshyttan. I mina hemtrakter i Norge hörde jag aldrig tals om kräftor, vet ej heller om det fanns något sådant i våra vatten, i alla fall ingen som fångade upp sådana för äta. Min fästman och och hans farbror gav sig i väg för att fånga dessa kräftor. Var förväntansfull för att få bekanta mig med dessa kryp. Sent på natten kom dom hem med en hink med många små kräftor, det var det vidrigaste jag har sett i krypväg. Några släptes ner på golvet som kröp och krälade, jag var livrädd och så klart skulle jag skrämmas när dom såg min rädsla och avsky, kom emot mig med dessa kryp och skulle på liv och död lära mig att hålla i en. För dessa tilltag så fick min man lida pin på natten när mina tankar innan insomnandet kretsades om dessa äckliga kräftor. Så klart så följde dom med i mina drömmar. Hela golvet kryllade av kräftor , jag satt på köksbordet och försökte mota bort dom med en stor brödkniv när dom försökte klättra upp på bordsbenen för att komma åt mig.
Blev hysterisk, började skrika i sömnen och rev med min ena hands naglar rakt över ryggen på min fästman som flyger upp hojtande VAD GÖR DU ? han fick några härliga revor utefter ryggen, själv hade jag hud under naglarna, så det var inget kärleksfullt klös. Han fortsatte sin nattsömn på soffan den natten, förstår honom. Mardrömmar kan ställa till det och ge starka reaktioner, men sällan gå till handling på detta otrevliga set, gissa om jag skämdes, blev påmind om denna natten titt som ofta efter det och när det är frågan om kräftor. Kom på den här historien när jag läste Medresenärskans blogg om kräftfiske, hade faktiskt glömt min historia men nu grävdes den upp till ytan igen.

En bild när jag var si så där 18 år, på den tiden var jag smal och åt på sin höjd några Marie Kex i godis väg och vikten höll sig mellan 50 - 53 kg. Det var svunna tider det, på bilden var jag gravid i 4:e månaden med dottern Susanne. Kolla min häftiga soldräkt, den var gul och vit rutig "Ler" På den tiden bodde jag på Grycksbo i Dalarna och jobbade på Grycksbo pappersbruk, min livspartner låg då i lumpen i Falun. Så Grycksbo vistelsen varade ett år, Susanne var 2 månader när vi flyttade hem till min mans föräldrar i Forshyttan i Värmland. Svärmor var Konsumföreståndare där, affären lades ner och sedan köpte min svärmor och svärfar affären och drev den vidare i privat regi under namnet "Bäck's livs" i en del år. Jag skötte hushållet, städade, tvättade och lagade mat. Min man fick jobb på Volvo i Göteborg så efter ett år så kunde vi köpa en HSB lägenhet, en 2:a ( kr: 6.000:- ) och lyckan var stor när vi flyttade till eget, då var även barn nummer 2 född. Bytte upp oss snart till en 3:a. då var son nr2 och det sista barnet född, så lägenheten blev snart för liten den också. Sålde HSB lägenheten för att få loss pengarna, mellanlandade ett år på Vårväderstorget  i GBG. Efter ett år så hittade vi ett fint och stort radhus i Lerum, trivdes väldigt gott, men ett fristående hus var drömmen, det fick vi efter flera år och bor där fortfarande. Det blev lite om min boendevandring genom livet, nästa flytt blir nog ålderdomshemmet :-)

Åter en historia från mina barndomsår för er som orkar läsa, lite nostalgi från mitten av 50 talet. En sommar så avverkades skogen på berget ovan för vårat hem, sedan hade vi barn väldigt roligt bland kvistar och stenar. Många barn samlades alltid hemma hos oss, kanske för att vi inte hade så stränga föräldrar, det mesta var tillåtet om det inte gick över styr, vilket skedde den här gången. Vi byggde indian kojor av kvistarna och ställde till det för varandra, leken började så troskyldigt, men eskalerade till ett kaos. Vi alla hade blodskopor lite varstans på kroppen och dom petade vi av och målade oss med blod i ansiktet och på kroppen, kan tänka mig att vi såg gräsliga ut, men vi var ju indianer så då skulle det vara så. Sen var det en pojke som cyklade hem och hämtade tändstickor, asken revs sönder och vi alla fick en bit plån och några stickor. Sedan var kriget i full gång i indianlägren. Mina föräldrar var inte hemma, vart kommer jag inte i håg, men ingen fanns där som kunde bromsa oss. Vi började elda på varandras hyddor och röken började stiga mot skyn, vi förstod att nu hade vi gått över alla gränser som var tillåtna. Släcka kunde vi inte för det spred sig snabbt och det blev oss för övermäktigt, rädslan steg och vi skyndade oss bort från berget. Röken sågs av alla boende nere vid sjön som snabbt samlades för att bekämpa elden. Vi försvann snabbt där ifrån till en intill liggande bäck och tvättade oss rena från sot och blod, men rök doften från kläderna kunde inte döljas.  Skogsbranden bemästrades och släktes med mycket möda och stort besvär av rådiga vuxna som hade tillströmmat från när och fjärran. Själva satt vi gömda och tittade på med tårarna trillande utmed kinderna av ånger, och fattade hur illa detta kunnat bli. Var sena kvällen när vi väl vågade oss hem med tunga steg ångerfulla och bedrövade. När våra föräldrar förstod hur branden uppstod så fick vi utegångsförbud i en vecka, tror det var den enda gången som jag och 2 (av mina 4 systrar) fick riktiga bannor. På den tiden var det vanligt med ett kok stryk, men det fick vi aldrig, trotts att vi hittade på mycket sattyg och dumheter som barn. Farfar hade en kvist sittande i ventilen över vedspisen som han hotade oss med om vi inte var snälla, denna "Mäster Erik" som han kallade kvisten hade vi stor respekt för men fick aldrig smaka den, det räckte att se den, men nog hade det varit befogat i mellan åt. Tilläggas kan att Farfar och farmor bodde hos oss till dem slutade sina dagar så vi var en stor familj på en liten yta 4 vuxna och 6 barn, men fanns det hjärterum så fanns det stjärterum, skulle inte fungerat i dag.

Fyndade i dag tycker jag trallala. Var en sväng ner till torget i dag och kikade in på Röda korsets loppis, hittade denna söta (antika ?) lilla vas, skall stå i mitt köksfönster med mina pennor i, dom ligger och dräller lite varstans annars.

Pris kr: 5.00 alltså ett fynd, (så jag fyndade :-])

Som alltid så var våran granne i barnaåren först med kapitalvaror. Denna gången hade Per köpt sig en moppe som var silvergrå till färgen, med en kärra att sätta fast på pakethållaren att köra mat hem från affären. Mamma var fascinerad av alla nymodigheter dom köpte och var nog lite avundsjuk, vi hade ju inte dessa ekonomiska förutsättningar. Omsider så skulle hon få prova detta fartvidunder. Satte sig på mopeden stolt för att köra dom ca. 500 meterna till vårat hem, vi stod på trappan för att ta emot henne med applåder. Hon var så rakryggad och stolt där hon satt och med ett brett leende över hela ansiktet, meeeen, ingen hade berättat för henne hur hon fick stopp på denna maskin, så i rädsla vred hon på full gas på handtaget och började skrika i högan sky, leendet förvandlades till ett stort frågetecken och grimaserade av förtvivlan. Min far skrek, vrid handtaget åt andra hållet och inte emot dig, tryck på handbromsen följd av NEJ, NEJ, NEJ, NEJ, rusar emot henne för att få stopp på henne så som man gör för att stoppa en häst som skenar. Hon vrider styret mot vänster för att inte krocka med pappa och kökstrappan och håller samma hastighet, är helt blockerat, det bär i väg ner för slänten och ut i jordgubbslandet, där bär det om kull av alla guppen som det blev av fårorna. Som tur var så blev kläderna bara röda av jordgubbs saft, kroppen och moppen klarade sig utan skråmor, men klagade över verk i ena armen, tror inte det var så farligt, men hon ville inte ha skratt utan allvarsamt medlidande, fnissade gjorde vi bakom hennes rygg. Hon blev påmind titt som ofta i många månader därefter och då skrattade hon även med oss. Lånade moppen flera gånger efter det (även om det dröjde) och då viste hon hur den fungerade så det blev ingen repris på första turen.  

Vi fortsätter på temat "Dammsugare" även denna dag. Det var då, året- 53-54.

Våran granne som hade utflugna barn och en bra ekonomi var oftast först med allt nytt när vi var barn. Dom köpte sådant som bara var en önskedröm för oss, nu hade dom köpt sin första dammsugare blå till färgen, den hängde på väggen i trappan upp till andra våning. Mamma gick och sneglade på detta underverk som grannen påstod var så fantastiskt bra. Omsider så tog mamma mod till sig och frågade om hon fick låna hem den och prova på sängkläder och madrasserna i sovrummet och det var ju inget hinder.

Väl hemma satte mamma sladden i vägguttaget på andra våning, kopplade på slangen och satte i gång. Vi var och smygtittade på denna mirakelmaskin i bruk. Efter en timma kom mamma ner och var mäkta stolt och nöjd, vad hon inte begrep var att i vilket hål på dammsugaren slangen skulle sitta, så hon dammsög på utblåsningen :-) men det erkände hon aldrig, och någon dammsugare kom inte i vårat hem, förmodligen var hon inte nöjd och våran ekonomi tillät ingen lyx och denna dammsugarutgiften.

Hennes motto var att dammtrasor och borstar var betydligt billigare och lika effektivt, hade så varit och fungerat perfekt  i alla tider. När vi senare i livet pratade om denna händelsen skrattade hon och erkände att hon gjorde fel när hon dammsög, och nog fick mamma en dammsugare flera år efteråt.

Kan berätta en episod från mina barnaår som jag inte glömmer och det har berättats för mig flera gånger om så har det etsats sig fast i mitt inre. Det utspelades en kylig vinterdag när jag var 5 år. Det jag skall berätta om var när jag skulle lära mig hoppa i dom stora barnens hoppbacke. Med min ringa ålder så vågade jag mig inte på sådana strapatser utan höll mig vid sidan om på mina skidor. Vi barn var väldigt duktiga på att åka skidor efter som det vintertid var mycket snö som låg länge ut på våren, ja ända till i början av juni många gånger. Vi mindre barnen hade en pytte hoppbacke som vi tränade i, men steget till den stora backen var lång. En påhittig äldre grabb tyckte han skulle lära mig den ädla konsten att våga. Dagen därpå så kom han med en stor ryggsäck hängande på sin rygg, i den skulle jag sitta så jag skulle få prova på ett långt hopp och att det inte var farligt. Som sagt så gjort, krängde mig ner i säcken och iväg bar det utför och vi närmade oss själva hoppet, kommer ihåg min rädsla, men det var en duktig kille så jag litade på honom och att han skulle ta mig ner. Ner kom vi med ett krumbuktigt och högst vingligt nerslag. Det var roligt och jag tyckte det var rätt så kul. Ville göra om spektaklet och då var det en annan grabbs tur att ha mig på ryggen i en säck, denna gången gick det inte så lyckligt så vid nerslaget så stöp han om kull bröt sin skida och armen, det blev ett fasligt elände och transport till Elverum sjukhus där han fick ett gips på sin arm och jag fick otroliga skuldkänslor eftersom jag var orsaken till olyckan. Kommer ihåg att han fick ett lite skrin som jag fick av min moster som plåster på såret. Vet att han hade det i sina ägor under flera år det stod på ett skåp i finrummet för det var vackert utsmyckat med snäckor och pärlor, ja riktigt fint. Var själv väldigt glad över det skrinet, men gav bort det för att jag hade orsakat hans lidande och det bästa var gott nog. Hoppade i stora backen gjorde jag aldrig, ville inte bryta ben eller armar för något så löjligt och dumt. Gillar inte backhoppning på TVn i dag heller, när någon hoppare faller så går det kyliga vindar ner efter ryggraden, och så tänker jag "nu bröt han armen och skidan".

Tänker göra lite reklam för en kär bloggvän, troligen den äldsta av alla på nätet,(om jag inte minns fel så är hon född 1915). En härlig gumma som är väldigt duktig på att skriva fängslande om sin barn/ungdomstid i Värmlands-skogarna, hur livet var då och hur kämpigt det var mång en gång. Älskar hennes berättelser, känns som jag går vid hennes sida, ser och upplever allt, som en skugga från forna dagar. Hittade till henne för över ett år sedan och har följt henne sedan dess på bloggen, (även läst bakåt från det första inlägget). Missa inte alla hennes fängslande kåserier, som skulle kunna blivit en hel bok. Mycket har denna person fått gått igenom under livets vandring, trotts det så håller hon humöret uppe och fått ett långt rikt liv. Många bloggvänner har hon fått och det berikar naturligtvis tillvaron. Den dagliga kontakten med vännerna ute på nätet ger henne extra livselexir och krydda på vardagen. Hoppas av hela mitt hjärta att jag får följa hennes vidare vandring genom livet i många år till. En stor kram till min namne "Rut" och tack för att du finns för så många här ute och inte minst för mig. Besök hennes härliga blogg Så fantastiskt bara  att hon har en dator och är så modern så hon även bloggar, det du, bara det är en bragd som heter duga !

Förlåt Rut, kunde inte låta bli annat en att lägga in denna härliga bilden, hoppas du inte misstycker, om så är fallet plockar jag bort den !