En tung dag för Gullan och oss.

I dag blir det bara några minnesord om Arielle.
Arne körde Gullan till Trysil i Norge och tog bort våran och Gullans första Cavalier King C. spaniel Arielle. Vi köpte henne som 8 veckor, eftersom vi då hade Berner Sennen så ville jag ha en miniatyr av denna rasen och det blev Arielle. Hon skämdes bort så otroligt, hon var ju så liten och söt. Hon fick aldrig gå i avel pga. en etta på ena patellan (knäleden).
Gullan var så förtjust i henne varje gång vi åkte hit upp till Värmland. Gullan ville låna med henne hem för att övertala Folke att dom skulle överta henne, skulle komma tillbaka vid 4 tiden när dom skulle äta mat. ½ 4 ringde Gullan och frågade om hon inte kunde få äta där och komma senare, hon hämtade mat här. Kvällen kom och då undrade hon om inte Arielle kunde få sova där den natten.
Henne skall vi ha sa Folke, så blev det och hon fick stanna där efter den dagen. Folke som ingen hund skulle ha mera smälte som smör i solsken och deras lycka var total. Det är nu 8 år sedan och nu är hennes tid över, likaså Folke. Dom övertog även Millie från oss så hon är inte utan hund som tur är, Millie är 7 år nu och Gullan 77 år, så Millie blir den sista hunden för henne nu.
Sov i ro lilla vännen, du har varit så älskad och god mot alla du mötte.
Carina, Boris & Gänget
15 januari 2010 21:32
Så underbart söt hon var lilla Arielle!!! Men det är långa, tunga mil man kör med sin älskade vän den sista gången. Men djur har en stor fördel med att kunna få sluta sina liv och slippa plågas en längre tid.
Förstår Gullans sorg och din eftersom det var er första Cavalier King C. spaniel.
Tänker på er
Skickar många tröstekramar till er alla
http://www.eklovenskennel.se
stinalill
15 januari 2010 21:59
Men så sorgligt Ruth! Så svårt det är, när man tvingas ta bort en så´n go vovve. Antar att du stått inför det här många gånger. Men det gör inte saken bättre - snarare tvärsom.
Tänk så det kan bli. Man bestämmer sig för, att aldrig mer ta sig nå´t nytt husdjur. Likväl kan man falla pladask för nå´n så´n goding och alla "nej" är som bortblåsta! Själv funderar jag på katt - men jag tror det får stanna vid funderingar.....
Har armen din blivit bättre? Hoppas det.....
Kram till dig!
http://www.stinalill.bloggagratis.se
Monica
15 januari 2010 22:22
Förstår att det är tungt för er nu, men man har ju inte sina djur för evigt tyvärr.
Tänker på er i denna svåra stund.
kram
http://violett.bloggplatsen.se
liv Karlsson
15 januari 2010 22:53
Så trist det med den pene voven, men sån det desverre dette livet de kan ikke leve evig, men forferdelig trist da en mister en kjær venn,det blir som en familjemedlem en blir forferdelig glad i dem . Husker da vi mistet vår Lady kunne ikke tenke på henne får da kom tårene. Trist for dere og Gullan. Bra dem har en annen hund og trøste seg med. Tenker på dere alle. Natta klem fra meg og Curt
Cavvetjejernas matte
15 januari 2010 23:23
Känner med er och förstår att dagen varit tung och sorgen efter en älskad vovve likaså.
Tänker ibland på att min äldsta cavalier Molly blir åtta år i April månad. Det var ju inte länge sen hon var liten valp. Kan inte tänka mig ett liv utan mina underbara hundar.
Önskar av hela mitt hjärta att dom ska få vara friska och få leva friska och sunda många år till.
Hoppas din arm är bättre!
Kram
och en x-tra kram till din vän Gullan!
http://www.cavaliersajten.bloggplatsen.se
Skomakar-Lisa
15 januari 2010 23:47
Men fy vad ledsamt. Jag har upplevt sånt där och det är så jobbigt och ledsamt. Det blir ju så tomt... men hur går det för Gullan nu då ??? Även om hon har en hund till så är ju saknaden lika stor. Ingen ersätter den andre.
Krama om Gullan från mig ... och Stor kram till dig vännen !!! Tänker på er !!!
http://skomakarlisa.bloggplatsen.se
Anki J.
16 januari 2010 00:48
Usch vilken ledsam dag för både Gullan och er! Skickar här stora kramar till er alla!
KRAM
http://www.jankils.se
Lambergsfrua
16 januari 2010 12:25
Jag känner starkt med både Gullan och dig Ruth. Folk som aldrig haft hund eller katt brukar lite okänsligt säga: "Ja, men det är ju bara ett djur". Då vet man inte mycket om, hur det är att ha djur och hur fäst man blir vid det/dem. De blir familjemedlemmar - och ibland till och med mer tillgivna ä dem.
Varmaste tröstekramar till Gullan och dig - och Arne, som skjutsade Arielle på hennes sista resa.
http://lambergsfrua.bloggplatsen.se
Ingegerd
17 januari 2010 23:12
Åh, vad det är jobbigt när de inte finns kvar längre! Vi fick ta bort vår lilla valp förra veckan, det är så fruktansvärt tragiskt.
http://hovsing.bloggplatsen.se