I dag har jag roat mig med att få en Kajunge att ta mat ur min hand. Kajorna är så lätta att få tama, näst intill odrägliga kan dom bli, trotts det kan jag bara inte låta bli att tänja gränsarna. Förra året var det en liten varelse, nyss lämnat boet, kunde inte finna sig mat själv, mamman och syskonen syntes inte till. Den blev min skyddsling under ett par veckor fram till att vi åkte till stugan i Norra Värmland, (det blev sorg i mitt hjärtat när vi åkte.) Försökte på alla sätt att få i den något ätbart, vilket för det mesta blev brödbitar och det är inte en fullvärdig kost för en växande kajunge. Plockade mask i komposten och la på stenplattorna han/hon (döptes till Kalle) Kalle blev livrädd när dom rörde på sig, hmmm, lite mera list från min sida. Hämtade bröd och smulade ner mellan maskarna (det var ju hans favorit mat, ) nix, maskarna var äckliga, fick lägga dom tillbaka i komposten. Han följde mig över allt ute, när han ville att jag skulle uppmärksamma att han vill ha mat så satt han på altanen och fnös, lät som nysning.  Han var så tam så han åt ur min hand.Tror det var Kalle som satt på altanen och fnös när vi återvände efter några veckors semester, men åt ur min hand gjorde han inte mera, men förövrigt helt orädd både för mig och hundarna. Fick lite mat då och då under hela vintern och så än i dag, men nu har Kalle en unge med sig. När en Kaja är väldigt ung så har dom mörka ögon som sakta ljusnar och blir otäcka i färgen. Nu är det den här lilla ungen som har fångat mitt intresse och måste nog påstå att det är ömsesidigt. Tränar nu så att den skall ta mat ur min hand och har lyckats några gånger, men det sker med stor försiktighet, och snabbt går det. Försökte ta ett kort, men kameran hinner inte med. Det är härligt med djur och fåglar av alla dess sorter. Skulle nog blivit en djurtämjare om jag fick leva om mitt liv, hoppas att så sker och att jag får en andra chans.. 

Har haft det här receptet i en byrålåda några år, men har inte testat det, men nu skall det bli av (tror faktiskt på det.) Så här står det på min lilla lapp som jag har grävt fram.

** Visst går det att bli av med Rådjuren i trädgården**

Gör så här :

Blanda ett ½ kg. blodmjöl och 1 dl. ammoniak i 5 liter vatten.Doppa bitar av Oasis (köpes i blomsteraffärer) i blandningen och sätt på pinnar. Osisen behöver doppas 1 gång i månaden.

Senare i veckan skall jag handla det som behövs och hoppas det hjälper.

Testar du också så berätta hur det gick.

Vi lämnade Banjo och Bonita i vår dotters händer och åkte iväg på en välförtjänt semester. När vi kom hem vägde Banjo mer än ett kilo, jösses vad denna hare hade blivit stor, Bonita hade haft lite problem att få i sig vällingen som hon skulle (det krävs en viss teknik som min dotter inte hade riktigt lärt sig). Allt efter dagarna gick växte Benita, frodades och började bli riktigt stor. Eftersom Bonita kom in i huset var dom ju två att dela buren och den var i minsta  laget nu för Banjo, när vi var borta hade han fastnat i gallret med ena bakbenet, vilket resulterade i att han fick en otäck sträckning eller en värre fått benet ur led, detta var inget  som jag kunde bedöma själv. Telefonen gick varm igen, vem kunde tänkas att ta en röntgenplåt på han -- ingen -- jag fick tag i en i Kungälv som tog hand om fåglar, och en eftermiddag efter jobbet bar det iväg. Man bedömde att han skulle vila ett par veckor, men dom ville att jag skulle ta hem honom för rehabilitering. Efter min beskrivning av hur jag hade ordnat det för honom tyckte som att dom inte kunde erbjuda samma ”hem”. (jag vågade inte tala om att jag hade en till hemma och ville absolut inte att han skulle bli kvar. Jag ville ju släppa honom hemma, tillsammans med Bonita.) Hem och ”byggde om buren” så att ytan blev mer plan, innan var den mer i kuperad skogsmiljö. I 3,5 timme var min son ute i skogen och grävde upp en massa tuvor av blåbärsris, gräs för att det skulle bli lite skog i de nya  inhägnanden. Vi utökade ytan till en plan yta, samt att vi satte kompostgaller på sidan om hundhuset, som nu fick verka som ett vind / regn skydd. En hel påse med hö la vi in i hundkojan, satte en massa tallgrenar för öppningen så att det skulle bli ombonad och fint. Nu var det en yta av totalt ca 30 kvadrat. Nu var det dags för mina telningar att tillbringa både natt och dag i den naturmiljö som var möjlig.

En liten sagoberättelse på kvällskvisten, nu är även Bonita med.

Hade varit och handlat i centrum, åker i rondellen och ser i ögonvrån två skator som flyger väldigt lågt, och något som hoppar på bakbenet och slår med framtassarna. Nej, tänkte jag….jag ser ingenting, inte en till. Jo då. I rondellen, stannar, drar handbromsen, på med varningsblinkersen, stanna bilarna som kom från andra hållet, schasa iväg skatorna och rädda denna lilla  varelse från dessa tyranniska skator. In under tröjan, ett stadigt grepp om den lilla chockade kroppen och körde hem, med en hand på ratten (2 olaglig handlingar till :-)

Återigen blev man sittandes i soffan med ett nytt litet knyte som behövde lugna ner sig och känna trygghet i min famn. I flera timmar satt jag bara och lugnade ner henne (ja, det fick bli en tjej, trubbig i nosen och en liten tuffing, ja en riktig bitsk en, en tjej).  

Jag hade en massa att stå i eftersom jag skulle åka utomlands, jag hade inte packat, ingenting förberett för resan…en harunge till hur skulle detta gå. Kan man ha sådan tur att man lyckas att rädda två stycken på lite mer än en månad. Min dotter var beredd att ta hand om nykomlingen. Vi hade ju lärt oss så mycket om Banjo och hans beteende och vanor, så detta blev bara repris på det vi redan gått igenom. Mat och boende fanns så nu var det bara att presentera Banjo och Bonita för varandra, det blev ett kärt möte. Banjo sprätte och sprang omkring henne, tvättade henne och tog sig an henne på ett underbart sätt.

Bonita kände trygghet i Banjo och hon somnade gott bredvid honom i buren inne köket till tonerna av lugna favoriter på radion.

Fortsättning följer tills dom kommer i frihet..

 

Efter många samtal med olika instanser fick jag äntligen tag i en underbar dam som tog hand om harar i Sthlm, fick en massa råd och tips. Jag vet att jag gör en insats för denna lilla hare som kan stå mig dyrt eftersom enligt lag får man bara omhänderta vilda djur i 48 timmar sedan måste man se till att lämna över till viltvårdare som finns lite var stans runt om i landet. Jag har varit i kontakt med kommunen, har pratat med ja, jag har tappat räkningen på hur många personer som jag varit i kontakt med och det är ingen som vill ”kännas” vid harar. Så vad hade jag för val?  Min harguru i Sthlm ansåg efter min beskrivning av hans hälsa att han nog nu var mogen att släppas ut för att utforska världen på egen hand. (14/5) Men eftersom jag och min man den 18/5 skulle åka på semester och vara borta en vecka tänkte jag att det nog var bäst att vänta tills vi kom hem. Barnen skulle vara ensamma hemma och det är lättare att ta hand om ett djur i fångenskap än ett djur som troligtvis skulle komma ”hem” och hälsa på någon gång per kväll. Så vi beslutade att när vi kom hem då skulle Banjo frisläppas.

Då hände det som jag inte trodde var möjligt, en hare till att undsätta!

Inget av värde har skett i dag. Det har varit mycket svalor i luften, inte så vanligt att se dom här, högt flyger dom så det blir nog  en solig dag även i morgon. Min fontän har varit ett populärt ställe för stora och små fåglar i dag, både till att dricka och svalka av sig i med  dropparna som faller ner. Gråsparven har svårt att komma fram till strålarna så jag har fixat ett tillfälligt fågelbad för att hjälpa dom.  Rusta har fina fågelbad i gjutjärn som står på en fot, väldigt fina, det blir nog att inhandla ett sådant. Det mulnade på rejält i em. förväntade mig att det skull komma ett värmeåskväder, men så blev det inte. Har även tagit några foton på hundarna. Tarraz fick ett hundkäks som Niro med all möda i värden försöker att komma åt, men si det gick inte, men han kämpade väl, det var mumsigt gott och inget man ger i från sig !

So Long !

I dag vet jag inte riktigt vad jag skall berätta här. Det är så stekvarmt ute så svetten bara rinner, orkar noll & nada, så det kommer en fortsättning "Banjo" ......

Efter ca 3 veckor fick jag ordnat en inhägnad i trädgården så han skulle börja vänja sig vid att vara ute, inte lyssna på Rix FM och höra ungarnas tjöt, nej fågelkvitter, regn, blåst m.m skulle bli hans nya radio. Han stormtrivdes i trädgården, vilken yta att springa runt på (ca 8 m2) men på nätterna var han inne. När skall man släppa en hare, när är dom mogna ? Ja, det var många frågor man hade, men det var ingen som ville upplysa mig. Internet har varit ett bra hjälpmedel då jag har funnit lite om vad dom äter, han kan ju inte leva på välling, och nappflaskor växer inte direkt ute i skogen. Jag har skogen alldeles bredvid huset och lite på tomten, så det vara bara att gå ut och plocka allehanda växter som jag läst att dom äter. Jo du, rena lördagsgodiset när jag fyllde buren inne och ute i hagen, han mumsade och tycktes aldrig vilja sluta äta. Men välling morgon och kväll, det ville han inte sluta med, Mysfaktor i själva matandet med, så det ville jag inte ta ifrån honom. Han blir den lilla parveln, modersmjölk för kattungar är inte billigt, men lyckas jag så tar jag den kostnaden, det är ju ett liv att värna om, även om han sedan skulle träffas av en jägares kula och hamna på middagsbordet så får han det bra fram till dess. Vad denne jägare inte känner till är hur kostbar han var för oss och att han var i mina ögon värd sin vikt i guld och förtjenade ett bättre öde.

Första veckan fick Banjo följa med mig till jobbet, matade flera gånger varje dag, det gick bra och inga protester från chefen, alla gillade denna lilla varelse som rymdes i min hand.

Banjo fann sig snart till rätta i sitt nya hem, de små såren som han hade runt nacken efter kattens vassa tänder och klor läkte och skorporna ramlade av. Han växte och växte och snart insåg jag att han inte kunde vara i den lilla kaninburen till dess han var mogen för att släppas ut. Men det var lite mysigt att ha han springande runt benen på mig i köket. Våran hund följde Banjo med stora ögon från sin utkiksplats bakom kompostgallret. Hunden ja, en stor Berner som Banjo trodde var mamma när han fick klättra på hennes päls, men det blev för mycket för hunden, tyckte han var bläää, visst var han söt…….men lite väl påstridande va! Det bästa med Banjo enligt henne var att varje gång han fick vällingsflaskan fick även hon en liten slurk. Rättvist skall det vara. Banjo är inte rädd för henne, dottern eller mig. Men om någon annan familjemedlem kom in i köket kröp han ihop och gjorde sig ”osynlig”, och hunden trivs på avstånd bakom gallret och följer Banjo med nyfiken blick ........ Fortsättning följer !.........