Åter en historia från mina barndomsår för er som orkar läsa, lite nostalgi från mitten av 50 talet. En sommar så avverkades skogen på berget ovan för vårat hem, sedan hade vi barn väldigt roligt bland kvistar och stenar. Många barn samlades alltid hemma hos oss, kanske för att vi inte hade så stränga föräldrar, det mesta var tillåtet om det inte gick över styr, vilket skedde den här gången. Vi byggde indian kojor av kvistarna och ställde till det för varandra, leken började så troskyldigt, men eskalerade till ett kaos. Vi alla hade blodskopor lite varstans på kroppen och dom petade vi av och målade oss med blod i ansiktet och på kroppen, kan tänka mig att vi såg gräsliga ut, men vi var ju indianer så då skulle det vara så. Sen var det en pojke som cyklade hem och hämtade tändstickor, asken revs sönder och vi alla fick en bit plån och några stickor. Sedan var kriget i full gång i indianlägren. Mina föräldrar var inte hemma, vart kommer jag inte i håg, men ingen fanns där som kunde bromsa oss. Vi började elda på varandras hyddor och röken började stiga mot skyn, vi förstod att nu hade vi gått över alla gränser som var tillåtna. Släcka kunde vi inte för det spred sig snabbt och det blev oss för övermäktigt, rädslan steg och vi skyndade oss bort från berget. Röken sågs av alla boende nere vid sjön som snabbt samlades för att bekämpa elden. Vi försvann snabbt där ifrån till en intill liggande bäck och tvättade oss rena från sot och blod, men rök doften från kläderna kunde inte döljas.  Skogsbranden bemästrades och släktes med mycket möda och stort besvär av rådiga vuxna som hade tillströmmat från när och fjärran. Själva satt vi gömda och tittade på med tårarna trillande utmed kinderna av ånger, och fattade hur illa detta kunnat bli. Var sena kvällen när vi väl vågade oss hem med tunga steg ångerfulla och bedrövade. När våra föräldrar förstod hur branden uppstod så fick vi utegångsförbud i en vecka, tror det var den enda gången som jag och 2 (av mina 4 systrar) fick riktiga bannor. På den tiden var det vanligt med ett kok stryk, men det fick vi aldrig, trotts att vi hittade på mycket sattyg och dumheter som barn. Farfar hade en kvist sittande i ventilen över vedspisen som han hotade oss med om vi inte var snälla, denna "Mäster Erik" som han kallade kvisten hade vi stor respekt för men fick aldrig smaka den, det räckte att se den, men nog hade det varit befogat i mellan åt. Tilläggas kan att Farfar och farmor bodde hos oss till dem slutade sina dagar så vi var en stor familj på en liten yta 4 vuxna och 6 barn, men fanns det hjärterum så fanns det stjärterum, skulle inte fungerat i dag.