Ibland är det skönt att minnas något som hände i barnaåren, som när man blev överlycklig över att få ett par kopparslantar, som man höll i näven och var så stolt över. Man gömde slantarna väl tills man föll för frestelsen och köpte två 5 öres *Dixi* kola. Eller när grannen trädde 10 öringar på en snodd och hängde runt min hals när jag fyllde år, då kände jag mig riktigt rik, (dom flesta mynten i Norge hade hål i mitten på 50 talet). Som kanske inte alla känner till så kommer jag från vårat vackra granland Norge, men det är i dag länge sedan jag kom hit, så jag är mera Svensk en Norsk. För mig var barnaåren på landsbygen med skogarna och naturen inpå knutarna Norska.

Nääää, nu misströstar jag igen, det kan ha varit den andra lilla kajan som brukar vara i sällskap med MIN kaja, den brukar också få sig en matbit. För den här avlägsnade sig ganska omgående, och jag tittade inte så noga för jag stod vid spisen och lagade mat, gick inte ut och hälsade på den, (så dum som jag var), men tog för givet att det var rätt.

~Ja, fortsättning följer~ 

Snyft, det var nog kompisen som hälsade på mig ?? !

Egentligen blev det så lugnt när man slapp stängsla vid ytterdörren så jag skulle slippa flera krypningar under draperiet och kaos inne. Har saknat han trotts allt i 2 dagar, är ju så gullig... Stod nu vid spisen och stekte mat, säger till min man, det låter som kajan, tittade ut på altanen och där satt den och fnös, tillsynes oskadd och är sig lik. Han har nog varit på en längre utflykt och inte hittat hem till mig fören nu. Min man har nu förbjudit mig att mata han mera. I morgon åker Arne till vårat ställe i Värmland, så jag får se om jag stålsätter mig och blir lydig, men det är svårt. Han kanske inte har ätit på 2 dagar och då måste det kurra rejält i lilla magen, skall smyga till han en liten brödbit vid ett obevakat tillfälle *Ler* det kan ju vara synd om han (lillemannen med vingar). Har ju bara mig själv att skylla att det har blivit så här tokigt, han har blivit beroende av min omvårdnad, men skulle önska att han klarade sig utan mig fortsättningsvis, får trappa ner sakta men säkert med utfodringen så han kan lära sig att sköta den biten själv som kajor skall göra..